Slutet gott ...?
 
Läs historien om hur lurad jag blev
 

Jag har tidigare skrivit om Gamine, hennes demodex och visat bilder på hur hon sett ut (se Gamine ger demodex ett ansikte). En lång och intensiv behandling med starka mediciner, liksom ständiga återbesök på Ultuna, har pågått under hela vintern och våren för att försöka ta död på demodexkvalstren och få henne bra igen. Det har varit slitsamt, plågsamt och tärt på både henne och mig. Ljuset i tillvaron har varit att jag kunnat se att det sakta gått framåt och min lilla nickedocka har blivit bättre och bättre. Pälsen började komma tillbaka.
 
Den 21 juli var vi till Ultuna igen för att ta ett nytt skrapprov på henne, d v s de skrapar bort en bit av hudlagret för att med mikroskop titta efter hur mycket kvalster som finns kvar. Det här var det andra skrapprovet som togs inom loppet av en dryg månad. Inga kvalster hittades! 

Än törs vi inte ropa hurra och friskförklara henne. Medicineringen pågår ett tag till och nya skrapprov från de utsatta delarna av kroppen kommer att tas i mitten av augusti.
 
Hur som helst, det märks redan på Gamine hur mycket bättre hon mår. Hon har blivit som en helt annan hund, pigg och full av livslust! Hennes liv består inte längre av att hålla sig undan från alla tjuvar, banditer och mördare som verkar finnas både hemma på tomten och på Ultuna. Helt plötsligt vill hon nästintill sitta i knäet på besökare som kommer, istället för att krypa ihop och gå undan, eller stryka utmed tomtgränsen tills alla åkt härifrån. Och så söt som hon blivit nu när såren läkt! Bedöm själva …
   
     

 

 
 
   

Med facit i handen ...
... demodex är något av det värsta jag råkat ut för. Jag vill absolut inte att någon av mina valpköpare (eller annan hundägare heller för den delen) ska behöva genomgå detta! Skulle ni kunna tänka er att köpa en valp från Gamine? När hon blivit friskförklarad skulle det nämligen vara fritt fram att avla på henne enligt rasklubbens sett att se på det (under förutsättning av hon var friröntgad …). Dock säger lagen något annat, vilket jag återkommer till längre ner.
 
För ett tag sedan uppmuntrades jag av en uppfödare att låna ut en hane för avel. Detta hände innan jag själv fått erfara vad demodex är. Eftersom avelsrådet sagt till henne att man fick avla på hundar med demodex och att de sätter hundens bästa i fokus för sitt avelsarbete, så trodde jag på att det var helt okej. Vad jag känner mig lurad!

 
För mig känns inte detta som ett seriöst avelsarbete. Man är inte en sann djurvän när man gör så.
 
Som jag har slitit för att få Gamine att bli så bra som hon är. Jag menar då inte bara att kroppen rent fysiskt är läkt efter kvalsterangreppen. Det största arbetet nu är att bygga upp hunden psykiskt igen eftersom hon varit så otroligt påverkad under den tid sjukdomen blommat och behandlingen pågått.
 
Avelsrådet godkänner avel på demodex och jag som uppfödare ser med djup oro på detta. Det är något som jag inte kan acceptera. Inom avelsverksamheten pratas om avels- och uppfödaretiska regler. Då kan jag inte låta bli att fråga mig om det är etiskt korrekt att avla på en allvarlig genetisk defekt som ju faktiskt demodex är, när det uttryckligen inte är tillåtet att göra det?
   
 

            För att gå in på lite ren fakta
 

Demodicos, som är sjukdomens rätta namn, orsakas av skabbdjuret Demodex Canis. Den förekommer i två former: 
 

1) Lokal demodicos
Ej fler än fem, små, ”runda”, rodnade, fjälliga och hårlösa partier på ett framben eller i ansiktet. Lokal demodex skall aldrig behandlas. Den läker ut av sig själv. Om fler än en hund i en kull får lokal demodex, ska man inte avla på varken hunden, dess kullsyskon eller föräldrar.

2) Generell demodicos
Fler än fem hårlösa partier enligt ovan eller där ett helt område är angripet, till exempel hela ansiktet eller ett helt framben eller på tassarna. Sk. generell demodex är mer svårbehandlad. Den ger stora kala områden på hunden, klåda, håravfall, förtjockad hud, mjäll, hudinfektion och allergiliknande utslag. En hund med generell demodex måste behandlas och man avlar inte på varken hunden, dess kullsyskon eller föräldrar.

 
Demodex smittar inte från hund till hund på "vanligt vis", däremot kan valpar smittas av sin mamma under fosterstadiet eller i diåldern. Mamman behöver inte själv ha symptom utan kan vara smittbärare. Det är ärftligt och har att göra med att föräldradjuren nedärver en defekt cell. Därför bör inte hundar med demodex användas i avel över huvudtaget. En friskförklarad hund kan få återfall i samband med dräktighet/valpning eller om den drabbas av exempelvis cancer. Förut fanns demodicos mest utbrett bland korthåriga raser, men har på senare år ökat oroväckande mycket även bland t ex berner.
    
  

            Vad säger reglerna?
 
Enligt §1 i SKKs och SSHKs stadgar gäller det för medlemsorganisationer gemensamma målet att kontinuerligt skapa goda förutsättningar för hunden, hundägaren och hundägandet bland annat genom att väcka intresse för och främja avel av mentalt och fysiskt sunda, bruksmässigt, jaktligt och exteriört fullgoda rasrena hundar.
         
Rasklubbens uppgift är bland annat att de skall lämna information och råd i avelsfrågor i enlighet med av SKK upprättade riktlinjer.
        
I de avels- och uppfödaretiska reglerna framgår också att både hanhund och tik som är planerade för användning i avel, inte ska vara behäftade med kända allvarliga genetiska defekter.
        
I Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd om hållande av hund och katt; beslutade den 19 mars 2008 står att läsa följande om avel (jag citerar):
        
…  
24 § Djur får inte användas i avel om

1.  de har sjukdomar eller funktionshinder som kan nedärvas,

2.  de är eller med stor sannolikhet är bärare av recessivt anlag i dubbel uppsättning för sjukdom,

3.  de är eller med stor sannolikhet är bärare av enkelt recessivt anlag för sjukdom såvida inte parning sker med individ som är konstaterat fri från motsvarande anlag,

4.  parningskombinationen utifrån tillgänglig information ökar risken för sjukdom eller funktionshinder hos avkomman.
        
…

  Vidare ett utdrag ur

Avelsrekommendationer fastställda vid ”Swedish Veterinary Dermatology Study group's” årsmöte den 17 mars 2000:

1. Avelsförbud på tik, eller hane som själv är frisk men som gett generell demodikos i valpkull eller gett lokal demodikos på flera valpar i en eller flera kullar. 

2. Avelsförbud på hund som själv haft generell demodikos, även om denna avläkt utan behandling. Avelsförbud även på helsyskon och föräldrar (undantag: äldre hund med annan bakomliggande sjukdom som orsak).

3. Avelsförbud på ung hund med lokal demodikos, som avläkt utan behandling men där generell demodikos finns i släkten eller där flera helsyskon haft lokal demodikos.

På punkt nr 1 står det att det är avelsförbud på en hund som gett lokal demodex på flera valpar i en eller flera kullar. Med ”flera” menas här fler än 1 valp! Detta är väldigt viktigt att komma ihåg. På punkt nr 2 ser vi att där räknar man bort den adulta (generella) formen av demodex, då detta faktiskt inte beror på en genetisk defekt utan på andra bakomliggande orsaker. En sådan orsak är t ex om hunden behandlats med stora doser kortison som kan utlösa demodex, vilket tyvärr är fallet med Gamine.

Kerstin Bergvall är legitimerad veterinär, specialist i dermatologi och den enda europeiskt utexaminerade dermatologen i hela Skandinavien. Hennes råd i en av sina föreläsningar om demodicos är att följa dessa avelsrekommendationer. Hon sade även att det alltid kan finnas tillfällen för att göra undantag, t ex vid en väldigt liten avelsbas eller om det handlar om att tillföra något väldigt bra och välbehövligt på andra områden. Men hon menade även att om vi skall göra undantag måste detta göras med största medvetenhet om vad vi håller på med. Vi måste vara väl medvetna om de risker vi tar.
   
   

        Information och öppenhet viktig

      

Det är viktigt att vi har en öppen dialog runt demodicos för att slippa den spridning av sjukdomen som även jag är orolig för kommer att öka lavinartat. Jag vet nu av egen erfarenhet vilket lidande demodexangreppen och efterföljande behandling förorsakar för både den drabbade hunden och dess ägare som ska sköta behandlingarna. Det är inte värdigt för hunden när man medvetet sprider dessa gener vidare till kommande generationer. Speciellt inte eftersom man då samtidigt måste vara medveten om - och ha på sitt samvete - att man sannolikt kommer att åsamka potentiella valpköpare lidande för att de får gå igenom samma procedur som jag gjort.
 
Kan jag med gott samvete sitta tillsammans med en potentiell valpköpare och prata öppet och ärligt om detta och vad deras tilltänkta hund eventuellt kan komma att drabbas av i de fall jag medvetet avlat på en demodexdrabbad hund? Eller, väljer jag helt enkelt att blunda, slå bort problemet och tänka att ”den dagen den sorgen”, det får de väl ta ... Är det att vara en ärlig och seriös uppfödare? 

Vad händer med mig som uppfödare när/om valpköparen blir mer aktiv, kunnig och krävande, och ställer för mig obekväma frågor om hälsoaspekter och åkommor som eventuellt finns med i de avelslinjer jag använder? Kan jag då ärligt och med gott samvete försvara det jag avlat på? Nej, inte om jag följer avelsrådets rekommendationer. Jag ställer betydligt hårdare krav än så på att det verkligen är friska hundar jag avlar på.
 
Vi har ingen liten avelsbas på berner, så varför chansa? Varför tycker avelsrådet att det är okej att avla på demodexdrabbade hundar när regelverket säger det motsatta? När vi nu är väl medvetna om hur hemsk demodex är, tycker jag absolut inte att det är värt priset och inget som jag kommer att ha på mitt samvete i det fortsatta arbetet med uppfödning av Berner Sennenhundar!

 

Upp     Hem