Foder/mat

Första stadiet vid en allergiutredning är att byta ut maten/fodret mot ett hypoallergeniskt foder under 2-3 månader. Då är det viktigt att hunden inte äter något annat alls än just det foder som man testar. Bort med allt godis; korv, ost, skinka, torkad blodpudding, Frolic, tuggben, matrester eller vad det nu kan vara. Vill man ge godis, använd torrfodret.

För Allis del var det ingen skillnad vad hon fick för foder, men jag körde hypoallergeniskt foder ändå, för säkerhets skull. Hon åt James Wellbeloved Kalkon och ris. Tyvärr kan torrfoder också ställa till det, eftersom det lätt samlas s k förrådskvalser i alla torrvaror. Då kan man få lov att köra djupfryst mat men det testade aldrig vi, eftersom det ju inte var där grundproblemet låg.

Dessutom fick Allis extra fettsyror som vi sprutade på hennes mat i form av Viacutan, som finns att köpa i pumpflaska hos veterinär men numera även på apoteket om de har hundartiklar. Också jättedyrt naturligtvis (ca 200 kr/flaska om jag minns rätt.) Det ska ha en positiv effekt på huden. En del påstår att fiskbaserat torrfoder (som t ex James Wellbeloved Lax och ris) fungerar minst lika bra. Vi provade men jag klarade inte av fisklukten från fodret, så vi gick över till köttbaserat torrfoder igen med Viacutan som komplement.

Undermedvetet utvecklade jag rätt snart någon slags övervakande roll gentemot Allis. Det gällde ju att hålla koll på vad hon stoppade i sig i form av mat, godis, annat ätbart eller icke ätbart, eller vad hon kom i kontakt med ifall hon skulle utveckla något symptom eller bli dålig (då var det bra att veta om det fanns något som kunde ha utlöst det). Det var ju också enda sättet att lära sig vad Alllis kunde äta eller komma i kontakt med och inte. Allis fick t ex en väldig klåda om vi gav henne en ynka skiva ost, men hon var inte foderallergiker. Frolic skulle vara väldigt allergiframkallande hade jag fått tips om, så det vågade jag aldrig prova på henne, för "man vet ju aldrig". Jag fick dessutom alltid vara på min vakt för att avbryta om kliandet blev för intensivt osv. Det var jobbigt och blev en stressfaktor för mig själv. Koppla av var inte att tänka på.

Medicinering

I början åt Allis Prednisolontabletter (kortisonpreparat) dagligen mot sin allergi. Vi fick dock mycket snart byta till Medrol. Jag går inte in på styrkor och antal tabletter för att undvika jämförelser och att någon eventuellt tar det som en rekommenderad dosering. Alla tabletter måste anpassas efter hundens välbefinnande, storlek och vikt, vilket bara kan göras av veterinär.

Det räckte dock inte med enbart kortisontabletter för Allis, utan parallellt pågick badningar och lokalbehandlingar, beroende på "dagsformen", d v s om hon hade pågående infektioner eller om läget var förhållandevis stabilt. Öron och tassar var Allis problemområden och de var hon mycket rädd om. Det var därför de i särklass svåraste och jobbigaste ställena att försöka behandla. Det var en kamp varje gång vi skulle försöka göra rent öronen och sedan avsluta med att droppa i några droppar i hörselgångarna, samtidigt som hon vred och vände på huvudet för att komma undan. Vi provade ett otal öronrengöringsmedel på Allis, men hon fick utslag/irritation av dem alla. Det fungerade bäst med bara ljummet vatten på en kompress. Dessutom försökte vi klippa pälsen kort nedanför öronen och i kanterna på öronlapparna, för att det skulle komma in lite luft och inte blir så tätt.

Pälsen runt tassarna och mellan trampdynorna, skulle vi hålla kort men inte renrakad. En renrakning skulle ha kunnat bidra till att irritation och klåda uppkom när pälsen växte ut igen. Vi klippte av den jämns med höjden på trampdynorna. Det var också viktigt att hålla tassarna rena och torra, så det inte låg sand och grus kvar och skavde när vi hade varit ute. Var det fuktigt/blött väder, var det extra viktigt att torka av eller duscha rent tassarna ordentligt när hon kommit in igen. Var det riktigt smutsigt eller irriterat fick det bli tassbad med Malaseb (se nedan under Badning).

Hemma hos oss såg det ut som rena apoteksfilialen med ett antal flaskor, burkar, kartonger och tuber som vi kunde behöva ta till om olika symptom dök upp. Preparaten hade lite olika innehåll och kunde användas under kortare eller längre perioder. Jag har säkert glömt en hel del preparat, som inte längre finns i medicinskåpet, men listan nedanför ger en liten idé om vilka preparat man kan behöva ta till.

Badning

När det gäller skötseln av Allis päls, så varierade behandlingen lite beroende på hur hon mådde. Det jag körde med mest i den vardagliga vården var ett schampo som heter Epi-Soothe Schampoo från Virbac som jag köpte hos min veterinär. Finns numera även i vissa apotek men inte i djuraffärer. Det är ett väldigt milt schampo som är baserat på havremjöl. Så milt att det går att använda varje dag och det torkar inte ut huden som en del schampon kan göra.

Man kan trycka ut schampot och massera in det i den våta pälsen direkt ur flaskan, men då går det åt massor om hunden är stor och har mycket päls. Det går bättre och räcker längre om man blandar ut lite schampo i vatten, ungefär så mycket som när man själv ska tvätta håret. Tryck ut en "godtycklig mängd" i en skål vatten (man lär sig rätt fort hur mycket man ska ta). Jag brukade använda en 2,5 liters vispskål till Allis som jag fyllde med vatten och blandade "ett rejält tryck" schampo i. Fyll händerna med lösningen och masserar in i pälsen så det löddrar. Räcker det inte till hela hunden, blanda ut lite till osv. Låt det verka och skölj ur. Egentligen ska man väl upprepa en gång till, men som sagt har man en stor hund med mycket päls och ska bada ofta så går det åt en del. En flaska är inte så stor och priset ligger på dryga hundralappen.

Vid badning, tänk på följande:

Dessutom fick jag ett licensierat schampo utskrivet på recept som heter Malaseb. Det är bara vissa apotek som tar hem det/eller har det hemma, men det vet veterinären vart man ska vända sig för att få det. Licensavgiften måste man betala 1 gång/recept (oftast flera uttag).

Det schampot använde jag främst på Allis tassar/mellan trampdynorna där hon i princip ständigt hade svampinfektioner. Procedur lika som ovan. Hade hon svampinfektioner/eksem som var irriterade även någonstans i huden, vid svansroten, i ljumskarna o s v så körde jag där också. Vid några tillfällen (enstaka gånger) när hon mådde sämre och hade mycket klåda tog jag hela henne med schampot för att försöka bryta av. Det schampot innehöll något antiseptiskt som lindrade svampinfektionerna. Det hände ofta att jag fick köra "tassbad" med Malaseb några gånger emellan de tillfällen då jag badade/duschade hela henne.

Jag provade också ett annat schampo från Virbac men det minns jag inte vad det hette. Det funkade inte så bra och var svårt att få att löddra. På senare tid kom också ett schampo som heter Allermyl. Det är mer lättflytande (som vatten), lättare att massera in och som ska vara ett alternativ till Epi-Soothe. Jag provade det, men tyckte dock att Epi-Soothe fungerade bäst på Allis.

Det är svårt med bad/duschande flera gånger i veckan. Visst kan man hålla på hela tiden om man tycker det och har tid för det. Min veterinär sa att man egentligen inte kan bada en allergisk hund för ofta, utan det var egentligen fritt fram. Det hon dock påpekade, och det är viktigt att komma ihåg, är att oavsett vad veterinären säger, så måste behandlandet fungera för en själv i ens egen vardag. Det kanske skulle vara bäst för hundens allergi att bada två-tre gånger om dagen (för att ta ett extremt exempel), men man själv orkar/kan inte bada hunden mer än t ex varannan dag. Då är det så det får bli. Man kan bara göra så gott man kan. Det går inte att vända ut och in på sig själv för att göra som de säger om kraven känns orimliga, för då dukar man under till slut. Detta är ju inte frågan om en "kur på ca 3 veckor" och sedan är det bra, ungefär som med antibiotika, utan vi pratar i princip om hundens återstående livstid. Min veterinär erkände själv att det inte skulle ha varit acceptabelt för henne att genomföra det hon själv rekommenderade att jag skulle göra.

Jag badade Allis varannan helg under de perioder då allergin var rätt stabil. Hade hon sekundärinfektioner blev det oftare, som t ex 2-3 gånger/vecka i 2-3 veckor för att sedan gå över till 1-2 ggr/vecka och sedan tillbaka varannan vecka.

Fukteksem

Ju längre tid det ligger fukt/vatten kvar i botten på pälsen (alltså ju längre tid det tar innan de är riktigt torra), desto större är risken att de kan utveckla s k hot spot, d v s fukteksem om man har otur. De är jätteäckliga (tycker jag), uppkommer och sprider sig blixtsnabbt och resulterar i vätskande eksem/köttsår. Då måste man snarast raka bort all päls i området och några cm utanför såret för att så mycket syre som möjligt ska nå såret. Såret måste torka ut innan det börjar läka. Man kan prova att badda med alsolsprit/lösning. Är det väldigt irriterande sår eller stora områden som drabbats så är det veterinär som gäller. Samma sak om man inte klarar att raka rent. Är det riktigt illa kanske antibiotika behövs, även om man försöker undvika det för att minska risken för uppkomst av resistenta bakterier.

Eftersom Allis hade ständiga hudproblem, lät jag t ex inte henne bada i sjön på somrarna. Jag ville inte riskera att problemen förvärrades eller att de utvecklades till fukteksem om hon inte torkade tillräckligt fort. Hon fick rejäla fukteksem under hakan och ner på halsen vid ett par tillfällen ändå, men de kom under vinterhalvåret, och hängde alltså inte ihop med sommar, bad och värme. Allis hade veck på båda sidorna av "underläppen". Där var det i princip alltid fuktigt av vatten hon druckit o s v och gynnsam miljö för svampangrepp. Det spred sig gärna ner till huden på hakan och vidare ner på halsen och jag skuldbelade mig själv för att jag inte upptäckt det tidigare. Men som sagt, det spred sig oerhört fort.

Inomhuskvalster

Detta med kvalster är ett elände för de finns överallt. Tänk på att byta sängkläder ofta, vädra, dammsug golv och möbler, våttorka golven, skaka mattor osv. Ta gärna ut hunden medan städningen pågår. En del säger att man inte ska ha hunden i sovrummet alls eftersom det finns mycket kvalster där inne. Det är givetvis bra om man kan följa det rådet. Jag fick också det när det gällde Allis - inte av veterinären men av andra människor. Om man som jag hade en hund som varit van från början att ligga i sängen, en som behövde lugn, ro och trygghet, och sedan helt plötsligt efter några år skulle börja stängas ute, så insåg jag att jag istället kunde förvärra situationen för henne. För att inte prata om hur det skulle kunna sänka den osäkra Allis självförtroende ytterligare genom att Xazza, men inte hon, fick vara med i sovrummet när det blev sovdags. Det skulle vara en stressfaktor som jag kunde klara mig utan. Och stress är ju något som negativt för en allergisk hund.