Livet med Allis, en allergisk hund; del 2

Det jag skrivit om Allis och hennes allergi har, efter vad jag förstått, lästs av många människor. Jag har kommit i kontakt med en del hundägare som har hundar som fått diagnosen allergi eller där utredning fortfarande pågår. Deras frågor, funderingar och berättelser har fått mig att återigen tänka tillbaka på min tid med Allis, vad som hände och hur jag själv reagerade på det. Det är dessutom så att jag fortfarande är starkt påverkad av min tid med Allis och reagerar rent reflexmässigt på vissa saker, men jag har fått lite distans idag 1,5 år senare. Det kommer nog aldrig att gå ur helt, även om jag idag inte längre reagerar lika kraftigt som då.

Jag har tappat räkningen på hur många e-mail jag har skickat, där jag försökt förklara för de som frågat vilka behandlingar vi genomgått, hur Allis och även jag själv mått och hur vi försökte lösa vardagen. Jag tänkte därför komplettera min tidigare berättelse med en del 2, där jag sammanställt mycket av det jag delat med mig av via e-mail. Vissa saker blir säkert upprepning av det jag skrev tidigare, men det är så att har man en allergisk hund kan vissa saker inte påpekas för många gånger.

Biverkningarna började komma

I "Livet med en allergisk hund", del 1 skrev jag om att 2008 var ett tufft år för Allis med operationer och en mängd mediciner. Hon har sedan lång tid tillbaka ätit kortisontabletter kombinerat med salvor, kortisonspray, kortisondroppar, specialschampo osv. Emellanåt var sekundärinfektionerna så illa att vi fick sätta in antibiotika också för att försöka komma ner till acceptabel/hanterbar nivå igen. Antibiotika i sin tur påverkar immunförsvaret på ett eller annat sätt, men stressen som hunden upplever är också ett gissel. Då är det inte lätt att själv hålla sig lugn och harmonisk när man ser sin hund lida, utan det ligger nära till hands att börja misströsta. Även det känner hunden och blir påverkad av och sedan är ju cirkusen i full gång.

Som jag berättat tidigare var vintrarna jobbigast för då var Allis inne mycket, men även regniga perioder tog hårt, vilket sommaren 2008 klart visade. Allis blev väldigt stressad av allt detta och mådde inte bra. Medicinen räckte inte till utan det blev starkare och starkare doser kortison och hon blev hungrigare och hungrigare. Stressen i sig hade också en negativ inverkan på allergin och alla svampangrepp och hudinfektioner hon fick blommade. Det blev rundgång.

I slutet av augusti var det oroväckande jobbigt igen, och Allis började få synliga biverkningar av kortisonet. Levervärdena blir automatiskt förhöjda när man ger dem kortison, men de får inte sticka iväg alarmerande högt, så det höll vi noggrant kontroll på. Det som tillkom för Allis var att muskulaturen i pannan började förtvina och ersattes av gropar. Man började se och känna dem ovanför de bruna "ögonbrynen" som våra berner har. Nästa tecken skulle troligen ha blivit förslappad muskulatur på magen, så den började hänga ner ungefär som på en tik som fött valpar. För att undvika det, var det dags att övergå till plan B, d v s ändra medicineringen till den kombination av fyra olika preparat som rekommenderats av Kerstin Bergvall vid vårt besök på Ultuna i juni. På det sättet skulle vi kunna minska mängden kortison i stället för öka på den.

Fungerande vardag

Vid medicinbytet fick vi tipset att skaffa en dosett för alla mediciner, så vi kunde hålla isär vilka hon skulle ha och när. Nu skaffade vi aldrig någon sådan, för en av tabletterna var så stor att den helt enkelt inte skulle få plats i det fack som den skulle ligga i. Då tyckte jag att vitsen med dosetten skulle gå förlorad om en del av tabletterna var fjärde dag skulle få lov att förvaras utanför dosetten. Jag köpte istället en väggalmanacka som jag hängde på väggen i köket intill "medicinskåpet", och där fyllde jag i alla doseringar och övriga behandlingar. Sedan var det bara att läsa innantill.

Återigen sa veterinären till mig, att när man upplever att vardagen inte längre fungerar på ett acceptabelt sätt, så måste man ändå inse att det kanske är bäst att avliva hunden. Det låter fruktansvärt hårt, för givetvis vill man ju försöka göra allt man kan för sin älskade hund. Jag tyckte inte (eller ville inte inse) att det var så illa än utan vi skulle givetvis försöka ett tag till.

Tyvärr fortsatte vardagen med Allis på samma sätt som tidigare. I mitten av september tog jag med henne till en hundfrisör som gjorde ett fantastiskt jobb med att ge henne en ny, korthårigare frisyr. Jag hoppades att den skulle bidra till att det kom in mer luft i hårbotten och därigenom skulle det förhoppningsvis inte bli så tätt och instängt att bakterier fick ordentlig grogrund. Det skulle också vara betydligt lättare att upptäcka infektioner och hudproblem på ett tidigare stadie. Givetvis blev det dessutom betydligt enklare att bada Allis och hon torkade fortare. Hur det gick till och hur Allis såg ut, kan ni läsa om i "Allis nya fräscha look". Jag kan säga att hon blev verkligen fin och verkade framför allt ha lättare att röra sig när inte all päls var kvar.

Allis sista tid i livet

I början av oktober åt hon upp en halv träsko med lite mjukare sula. Hur hon lyckats få ner den från trappan till övervåningen begriper jag inte. Det var kompostgaller för trappstegen men hon lyckades klättra och sträcka sig underifrån på något sätt. (Skorna ställde vi nämligen alltid på hatthyllan eller långt upp i trappan hemma hos oss annars åt hon på dem när vi gått.) En del av träskon kräktes hon upp några dagar senare, men delar fanns kvar i mage och tarmar och hon blev rejält dålig med akutresa till Strömsholm som följd (givetvis en söndag). Där blev hon inlagd med dropp och en "vanlig" röntgen gjordes där man såg oidentifierade föremål. Ytterligare undersökningar skulle göras för att se hur mycket som fanns kvar och hur stor skada resterna av trä, läder och inte minst häftklamrar eventuellt gjort.

Vid ett telefonsamtal på måndag lunch fick vi veta att Allis haft det mycket jobbigt under det dygn hon nu varit inlagd. Hon var så fruktansvärt stressad att de fått ge henne lugnande hela tiden. Ett ultraljud hade bekräftat att det fanns rester kvar i magsäck och tarmar. De kunde nu gå vidare genom att söva henne, föra ner instrument via matstrupen och göra en grundligare undersökning om jag ville, men vi fick inga garantier för att de samtidigt skulle kunna ta upp det som var kvar. Det troligaste var att en ny operation väntade.

Plötsligt insåg jag vidden av vad "min" ordinarie veterinär försökt säga. Jag kände direkt att Allis nu hade nått den punkt i livet då hon började bli en fara för sig själv med allt sitt ätande. Det var helt enkelt inte humant för henne att fortsätta längre så här. Hon var ingen lycklig hund, utan en som inte mådde bra varken fysiskt eller psykiskt. Genom att söka upp och tugga i sig konstiga saker, visade hon att något inte stämde. Två bukoperationer inom loppet av ett halvår 2008 frestar på även en i övrigt frisk hund och som jag skrev tidigare hade de verkligen haft en negativ inverkan på Allis hälsa, både fysiskt och mentalt. Att nu öppna en gång till skulle bara bli för mycket med ytterligare smärta, stress, fler ärrbildningar och ingen garanti att hon inte åt mer så fort hon kom hem igen. Då har vi inte ens berört den ytterligare påfrestningen på allergin - igen.

Jag insåg också att efter ytterligare en operation skulle vi nog mer eller mindre få lov att börja låsa in henne i en liten hage mitt på golvet när vi gick till jobbet för att hon inte skulle ge sig på något olämpligt medan vi var borta. Tyvärr var risken då ännu större att stressen p g a detta skulle göra att hon började tugga på sig själv istället eller åt upp golvet. Och i det läget var vi bara i början av hösten och hade en lång och osäker vinter framför oss med allt vad det innebar. Jag bara kände att jag inte orkade se henne lida mer. Det räckte. Vi hade ingen fungerande vardag längre.

Det var bara att inse vidden av det hela, ta ett djupt andetag, fatta beslutet (som jag ju egentligen levt med ett bra tag redan även om jag inte ville erkänna det) och meddela veterinären det tragiska beskedet per telefon att inget mer skulle göras, ingen mer pina. Hon skulle få somna in när vi väl kommit ner dit och kunde sitta hos henne. Det enda jag ville var att hon skulle fortsätta få lugnande tills vi kom dit, så att hon inte var vaken men inte så stressad. Veterinären på Strömsholm som hade hand om Allis förstod precis och stod fullt och fast bakom beslutet att låta henne somna in. Han sa till mig att "det där beslutet har du inte fattat nu", och så var det ju faktiskt. Jag hade innerst inne vetat att det bara var en tidsfråga innan jag var tvungen att erkänna att det var dags.

Det var fullkomligt hemskt att komma ner till Strömsholm och se hur stressad hon var när hon orolig och pipande kom springande in i rummet vi satt i. Hon vankade fram och tillbaka trots allt lugnande. Det tog en bra stund att få henne så lugn så hon lade sig ner bredvid mig och hon kunde få sina sprutor. Att sedan se henne somna in var fruktansvärt men ändå en lättnad för att slutet trots allt blivit bra. Det var helt klart bäst för Allis att få slippa ifrån alltihop.

Ja, historien om Allis tog slut den 13 oktober 2008. Tragiskt men tyvärr är livet varken enkelt eller rättvist har jag lärt mig. Jag har ändå lärt mig massor under åren med henne och trots allt lidande skulle jag inte vilja vara utan den erfarenheten. När Allis blev allergisk hade jag ändå erfarenheten sedan tidigare med egen allergi och allergiska barn. Mycket är lika när det gäller utredningar och mediciner, men på barn kan det förhoppningsvis växa bort när de blir äldre. Med en hund går det dessvärre bara åt fel håll, så att säga. Idag lider jag med dem som får en allergisk hund.

Med facit i handen

Efter Allis död insåg jag hur sönderstressad jag själv var av allt övervakande och hur dåligt jag faktiskt mådde. Bara ovissheten att aldrig veta hur det såg ut hemma när hon varit ensam ett tag slet hårt på psyket. För att inte prata om alla gånger vi kastade oss över henne så hon inte kliade sönder sig någonstans, t ex i öronen. Till slut hjälpte inte tillsägningar längre, utan hon fortsatte riva tills hon låg och gnällde/skrek och blodet rann och vi fick ta till allt hårdare metoder och mindre våld för att få henne att sluta. Det gällde att handgripligen dra bort tassen från det ställe hon kliade sig på och hålla emot tills "anfallet" gick över och hon blev lugn igen. Allt det här sitter fortfarande kvar i ryggmärgen när jag nu har en ny hund och jag är livrädd för att hon också ska bli/vara allergisk så fort jag ser henne klia sig. Men samtidigt ser jag en otrolig skillnad i sättet hon kliar sig, eller noppar på tassarna, mot vad Allis gjorde.

Med facit i handen inser jag att det viktigaste av allt är att man själv måste inse och acceptera hur det ligger till, och, framför allt, man måste tänka på vad som är bäst för hunden, inte för mig själv. Hunden får inte lida för mycket av sin åkomma utan ska fortfarande vara levnadsglad och lycklig. Det är viktigt att vara ärlig och erkänna för sig själv när man inte klarar av situationen längre. Man måste lägga ribban någonstans. Jag vet att det är lättare sagt än gjort när man sitter "mitt i skiten" och på alla sätt vill göra sitt yttersta för att försöka hjälpa sin älskade hund. Trots allt kämpade vi med Allis i drygt fyra år och jag upplever att hon ändå haft ett relativt bra liv större delen av tiden. Det var sista året det gick utför och det gick förhållandevis rätt fort.

Mental förändring

Vid närmare eftertanke kan jag också se att Allis faktiskt förändrades mentalt sett. Inte nog med att hon blev lättstressad, orolig och mindre kontaktbar när vi skulle till veterinären, hon blev osäker när vi var ute och hon gick i koppel. Speciellt märktes det efter att Xazza avlidit i mitten av mars 2008 och Allis inte hade hennes stöd längre utan var ensam. Tryggheten betydde mycket för henne. Många upplevde det nog som att jag plötsligt hade fått en väldigt aggressiv och odresserad hund, men jag upplevde det mer som en osäkerhet hos henne. Självförtroendet hade sjunkit rejält. Hon blev blockerad och förde ett herrans liv när vi mötte en hund, drog och skulle fram. Det gick så långt så jag inte gärna ville möta andra hundar med henne utan vände eller gick omvägar. Klart att hon då kände att jag fick magknip av hur det skulle gå om vi möttes, och så blev hon ännu värre. Det kändes som all disciplin var fullständigt bortblåst. Men, hon varken morrade, reste ragg, visade tänderna eller gjorde utfall och jag var inte en enda gång rädd för att hon skulle skada någon annan hund. För mig gällde det bara att hålla henne lugn så hon inte stressade upp sig, för då visste jag vad som skulle hända när vi kommit hem och klådan tog vid. Kort sagt, det var en fråga om att försöka "skydda henne från sig själv".

Jag tror att allt som händer en hund med allergi sannolikt hänger ihop på ett eller annat sätt; hur den mår och förändras. En sak som jag också är rätt säker på att det hade en negativ inverkan på stressen och allergin är hennes löp, d v s hormonpåverkan. Ett tag innan hon skulle börja löpa blev hon alltid mer stressad, vilket gjorde att hudproblemen och klådan blev värre. Allis blev ju kastrerad efter livmoderinflammationen, men jag tror att vi inte hann se någon riktig effekt av den eftersom hon inte levde mer än fyra månader efter det.

Se helheten

Det är också viktigt att se på helheten när man bedömer hur ens hund mår. Med det menar jag att de åkommor som en allergisk hund råkar ut för oftast inte är enstaka åkommor, utan det hänger sannolikt ihop med allergin. En öroninflammation kan ju vara "bara" en öroninflammation, men med en allergihund har du oftast återkommande inflammationer/infektioner. I Allis fall var det just det som gjorde att man började misstänka att det fanns en allergi som bakomliggande orsak. Men, samtidigt ska man inte anta det värsta bara för att hunden drabbas mer än en gång. Det behöver ju inte finnas något annat i botten även om det KAN göra det. Det är svårt och krävs en utredning av veterinär för att få veta hur det verkligen förhåller sig.

Det är viktigt att man känner att man kan lita på sin veterinär. Jag lärde mig efter ett tag att jag måste ta det som de sa som rekommendationer och inget som till varje pris skulle följas, för veterinären kan bara ge råd och stöd och föreslå/erbjuda olika behandlingar som brukar kunna lindra (för allergin går inte att bota). Kom ihåg att det finns inget rätt eller fel när det gäller hur och vad man ska/måste och inte ska/måste göra när man har en allergisk hund (eller annan kronisk åkomma heller för den delen). Givetvis ska man lyssna och ta till sig de råd man får, men man måste även ifrågasätta om man tycker det verkar konstigt eller förvirrande eller inte är praktiskt genomförbart just för mig och min hund – FÖR det är jag som håller i plånboken (och inte veterinären) och jag som ska sköta behandlingarna på min hund! Det är jag som känner min hund bäst, vet hur den mår från dag till dag, känner om något verkar mysko, när och av vad den mår bättre och sämre. Kanske finns det alternativ som de egentligen inte vill informera om på en gång...

Givetvis tror man att veterinären vet bäst, men det är inte värt att sänka sig själv i sin strävan att försöka hjälpa sitt djur, hur gärna man än vill det. Man måste vara ärlig i sin bedömning av vad man själv orkar och klarar, praktiskt såväl som ekonomiskt. Själv märkte jag efter en tid att minnet svek mig p g a stressen runt alltihop. Det gick till slut inte att komma ihåg i vilken ordning alla utredningar och behandlingar skedde och när de gjorde det, om jag inte skrev ner allt eller tog hjälp av kvittona, eller också frågade jag veterinären gången efter när det var vi gjorde en viss sak. Jag orkade helt enkelt inte ta in mer.

Detta med allergi och behandlingar är tyvärr också väldigt individuellt, och det sätter uppfinningsrikedomen på prov. Man kan inte gå till veterinären och få en universallösning som kommer att bota ens hund eller hålla allergin 100% i schack. Hela hundens liv igenom får man prova sig fram vad som fungerar och inte fungerar för att den ska må så bra som möjligt. Det är som en berg-och-dalbana. Ena veckan fungerar något som veckan efter känns helt verkningslöst. Rent ut sagt skitjobbigt! Det gäller att ha en stor portion tålamod och försöka att inte misströsta.

Jag har haft diskussioner med försäkringsbolag och veterinärer och vet hur de resonerar och vad som gäller i fråga om ersättning för veterinärbesök och mediciner (olika ersättningar beroende på vilken försäkring man har - för en sådan har man givetvis...). Det har ändå kostat skjortan med receptfria preparat, specialschampon, specialfoder och mediciner som inte på långa vägar täckts av försäkringen. Allis kostade oss i snitt ca 3.000 kr i månaden om man bortser från läkarbesöken. 

Önskan om ett bra liv

Min önskan och strävan har hela tiden varit att försöka ge Allis ett bra liv, att kunna låta henne leka med andra hundar, slippa eksem och klåda osv. Jag ville inget hellre än att hon skulle få slippa eländet, springa lös ute i naturen utan att bli övervakad hela tiden. Jag hade hela tiden drömt om att vi skulle ha en avkopplande tillvaro och njuta av livet o s v, kort sagt ha en helt normal, fungerande vardag där allt var "guld och gröna skogar" och vi hade roligt ihop, för det är ju det man vill med sin hund. Tyvärr är livet inte så enkelt, och hur mycket jag än ville och försökte uppnå detta så blev det aldrig vår verklighet. Så länge behandlingarna fungerade skapligt och Allis var rätt "stabil" kunde vi periodvis komma en bit på väg att uppnå det jag drömde om. Det gällde att hitta en slags acceptabel nivå som jag kände var "god nog" och något att glädjas över just den dagen. Kort sagt, det var viktigt att leva i nuet och ta vara på varje ny dag på bästa sätt.

Hem