| Livet med Allis, en allergisk hund | Läs också del 2 och 3 Behandlingar | ||||||||||||||||||
| Det pågår mycket diskussioner om avel på genetiska sjukdomar och då speciellt demodex. Tyvärr finns även allergier som drabbar våra hundar. Det har idag blivit rätt vanligt att även de är allergiska, vilket jag tycker är oroväckande. Jag tänkte därför berätta lite om hur livet ser ut för en allergisk hund. | |||||||||||||||||||
|
|||||||||||||||||||
 |
|||||||||||||||||||
| Allis kom till oss i början av mars 2004, då hon var åtta veckor gammal. En levnadsglad hund med mycket vift i svansen. I maj, drygt två månader senare, fick vi besöka veterinären, p g a att hon fått öroninflammation. Då hade vi inte en aning om att det var upptakten till återkommande veterinärbesök med påföljande medicinbehandlingar, alla med samma orsaker: öroninflammationer, fukteksem på hakan, irriterade tassar, åkning på baken trots tomma analsäckar och hudinfektioner. Så småningom, när Allis journal var påfallande lik första delen i en roman, började veterinären misstänka att det var något annat som låg bakom än bara enstaka åkommor utan synbart samband. Symptomen var klassiska för allergi av något slag. Utredningar Idag har drygt fyra år gått sedan det började. Allis har genomgått tre allergiutredningar, den senaste för ett och ett halvt år sedan. Första utredningen gav ett svagt positivt utslag på något men de visste inte vad. Efter den andra utredningen konstaterades att hon har atopisk dermatit. Det kan låta som rena grekiskan, men för mig kändes det inte som någon katastrof eftersom jag vet exakt vad det är frågan om. Huden är skör och torr, det kliar, de river och ju mer de river desto mer kliar det, de river ännu mer tills det börjar blöda. Två av mina tre söner har samma sjukdom och det har varit jobbiga behandlingar under deras uppväxttider, men det växte mer eller mindre bort när de kom i tonåren. Min första reaktion var därför: ”varför ska jag inte ha en hund med det också ...?”. Tyvärr gick det dock inte att påvisa exakt vad Allis var allergisk mot, eftersom pricktestet inte gav något utslag (kan hända även om man är allergisk). Vad det var hon reagerade på fick vi helt enkelt försöka komma underfund med själva. OCH skillnaden är att på hundar växter det inte bort när de blir äldre. Efter tredje utredningen kom de fram till att inomhuskvalster gav ett svagt positivt utslag, och jag fick även höra att det skulle röra sig om förrådskvalster. Därmed borde besvären vara värre under vinterhalvåret, då Allis är inne mer än på sommaren. Det har stämt någorlunda tidigare med toppar på vintern, men idag är jag inte ens säker på det. Behandling Det finns en hel del behandlingsmetoder för allergi, som kortison, hyposensibilisering m m. Redan tidigt fick vi dock veta att hyposensibilisering inte var något alternativ för Allis, eftersom hon inte är tillräckligt allergisk för att den typen av behandling ska ha en bra, positiv effekt och dessutom visste de ju inte vad de skulle behandla emot. Det alternativ som återstod var då kortison resten av livet. Allis har svarat rätt bra på det hittills, även om det periodvis inte riktigt räckt till utan behövts lite högre doser kortison. Sista månaderna har vi dock kombinerat med annan klådstillande medicin och hon har varit i princip symptomfri under tre månader. Det kan låta enkelt med att man ger lite tabletter så är allt frid och fröjd. Sanningen är dock att det bara är den lilla, enkla delen av vardagen. Det är så mycket annat runt omkring som vi måste göra för att försöka få Allis att må så bra som möjligt, inte ha klåda, få utslag, bli stressad av det osv. 1) Badning med specialschampon så ofta som möjligt, helst 1-2 gånger i veckan. Man kan aldrig bada en allergisk hund för ofta. Tyvärr (i detta fall) är Allis försedd med päls motsvarande säkert tre berner (+ numera kastratpäls), vilket gör att det tar 1 1/2-2 dygn innan hon är riktigt torr. Risken för fukteksem hänger över mig som en mara varje gång hon badas, att det ska blomma ut någonstans på kroppen, trots att vi försöker blåsa henne så torr vi kan. 2) Förebyggande och kompletterande lokalbehandlingar med kortison i öron, på tassar, haka m m för att undvika att utslag och inflammationer blommar upp. 3) Städning – ja, den är ju viktig men eftersom vi tyvärr inte vet exakt vad allergin beror på, så kan man ju inte desinficera huset hela tideb. Det är heller inte lönt att stänga Allis ute från vissa utrymmen, det är snarare en stressfaktor för henne eftersom hon är van vid att få vara överallt. 4) Maten – vi är väldigt försiktiga med vad Allis får äta, både när det gäller foder och godis. Även om hon inte visade direkt utslag på det foder hon åt tidigare, tar vi idag inga risker utan hon får äta hypoallergeniskt foder och jag är petig med vad hon får äta i övrigt. Foderutredning var bland det första som gjordes eftersom sådan allergi är vanlig. Medicinpåverkan Medicinen som Allis får, har dock även biverkningar och nu tänker jag inte enbart på den påverkan på inre organ som kortison har för det går jag inte in på här, utan andra saker som på ett mer påtagligt sätt påverkar Allis vardag. Hon blir vansinnigt hungrig av kortisonet och kan ge sig på att äta på allt möjligt/omöjligt både när vi är ute och inomhus när vi är på jobbet. Ute kan hon vara fullständigt manisk på pinnar, sly och mindre träd och gnager sönder allt hon kommer över och hon äter upp det mesta av det hon tuggar på. En skön promenad i skogen eller på andra ställen, där hon borde kunna springa lös och njuta, innebär för oss oftast koppel och att vi ständigt är över henne som hökar för att försöka får bort det hon hela tiden hittar och vill tugga i sig. Avkoppling? Här hemma hos oss finns inga originalfjärrkontroller kvar. De har hon redan ätit upp/tuggat sönder efter att någon i familjen råkat glömma dem framme på soffbordet. Jag kan tala om att det väcker en del muntra miner, men samtidigt misstroende när man kommer till affären och vill ha en ny fjärrkontroll som passar till den och den utrustningen för att originaldosan blivit uppäten av hunden. (Minspel kan ibland vara rätt talande och man känner sig stundtals idiotförklarad.) Det låter som sagt rätt makabert, men jag kan tala om att efter ett tag är man fullkomligt livrädd varje gång man ska åka hem från jobbet på lunch eller i slutet av dagen. Man ber en bön, kikar in för att se om någon glömt något på bordet, skor på skostället eller om hon gett sig på att äta upp något annat medan vi varit borta och som ligger i atomer på mattan. Matta förresten, numera finns knappt några mattor kvar på golven. De trasmattor vi hade har hon ätit stora bitar av. Än så länge finns gångmattor kvar i hallen, och jag håller tummarna varje dag för att hon inte ska ge sig på dem. Mattätande är nämligen lika dålig sysselsättning som pinnar och fjärrkontroller. Vi har tidigare fått åka in akut när hon käkat en stor bit trasmatta för att få henne att kräkas upp mattresterna, men utan resultat. Då hade det gått för många timmar och resterna hade redan passerat ner i tarmarna. Jobbigt halvår I början av januari i år mådde Allis väldigt dåligt av sin allergi. Hon var stressad, det kliade väldigt, hon rev och hon hade infektioner i huden. En dag när jag kom hem på lunch hade hon tuggat i sig bitar ur de tre nya trasmattorna i köket som jag köpte till jul. Efter det åkte mattorna ut och jag tänkte inte så mycket mer på det eftersom det var frågan om mindre trasor hon dragit loss och ätit upp. Förhoppningsvis skulle de komma ut den vanliga vägen. En tisdagsmorgon i slutet av februari blev så Allis dålig, hon kräktes och upp kom pinnar m m (vilket dock absolut inte är första gången utan det händer lite då och då), men denna gång ville hon inte äta och dricka utan bara låg. På kvällen fick hon feber och fick inte ens behålla lite vatten som jag försökte få i henne med spruta i munnen. Det blev akutresa till Strömsholm. Sedan kom Allis hem igen på fredagseftermiddagen med ett prydligt ärr på magen. Orsaken var att mattresterna hon fortfarande haft kvar i magen hade snott ihop sig med pinnar som hon ätit senare och alltihop stoppade passagen mellan magsäck och tarmar. De fick helt enkelt öppna magsäcken och plocka ut det som låg där. Det vi lärde oss efter det var att Allis numera får äta tre gånger om dagen, istället för två, för att hon förhoppningsvis inte ska bli så vansinnigt hungrig att hon ger sig på att äta något annat. Vi kan dock inte vara 100% säkra på att det hjälper. En operation är ju ett ingrepp i sig, men för Allis del är det mycket jobbigt i hennes vardagliga balansgång med allergin. Grundorsaken till hennes operation var ju allergin och de biverkningar som hon fick av medicinen. Efter operationen plockade de dessvärre helt bort allergimedicinerna eftersom de hade en negativ inverkan på läkningsprocessen. När såret sedan var läkt, hade allergin blommat ut för fullt igen och vi fick börja om med en mängd mediciner för att få den under kontroll igen. |
Tyvärr fick sedan Allis livmoderinflammation i början av juni, så då var det dags för operation igen med efterföljande rehabilitering (och ingen allergimedicin), så cirkusen var i full gång igen. Dessvärre har vi varit tvungna att hela tiden passa Allis efter operationerna, för hon har inte heller kunnat ha tratt i någon större omfattning. Då har det blivit fuktigt och tätt under hakan och i öronen, och det har blivit svampinfektioner. Det blir en riktigt ond cirkel. |
||||||||||||||||||
|
|
|||||||||||||||||||
