Sedd ur Allis perspektiv

En gång i tiden när "syrran" Xazza var liten, misstänker jag att mormor påpekade detta synnerligen irriterande fenomen för min husse och matte. Läraktiga som de är - i alla fall ibland - så nappade de på det. Inga undantag godtas där inte och det görs ingen skillnad på mig och syrran.

Jag har inte minsta lilla fördel av att jag - till skillnad från Xazza - plikttroget sitter nedanför bänken vid spisen och väntar inför varje måltid. Maten står nämligen där för att den ska bli uppblött innan vi får äta. 

Inte en enda måltid i mitt 16 månader långa liv har jag missat. Jo en, men då var det mattes fel att jag inte fick någon mat. Och det var på min 1-årsdag till och med! Den dagen fick jag ingen frukost.

Inget födelsedagsgodis!
Här fyllde jag år och förväntade mig en riktigt smaskig frukost med mycket godis och vad hände - jag fick ingenting! Inte ens en ynka godisbit. Hon bara ruskade på huvudet och sa att jag skulle åka och röntga mig, och då fick man inte äta före eftersom man kunde må dåligt då efter sprutan de skulle ge mig. Gissa om jag var sur och bara blängde på matte, Jag hade ju kunnat falla ur flera hekto och blivit utsvulten på kuppen.

Min syrra hon fick minsann äta hon, ingen sympati därifrån heller. Annars kan hon vara lite kinkig med maten säger min matte.

Dålig service
För ett tag sedan tyckte jag dock att det gick lite väl långt faktiskt. Då var det verkligen trassel med servicen på stället där jag bor. Plikttroget satt jag på min plats och väntade och maten var på gång. Husse bytte först vatten i våra vattenskålar och sedan var det dags för middag! Äntligen - jag hade väntat på den ända sedan sista tuggan av frukosten var slukad. 

Just när husse skulle ställa ner matskålarna på sina platser kom min "människomellanbrorsa" Daniel hem och allt blev avbrutet. Han bor inte hemma längre, men tyckte tydligen att han måste komma mitt i maten. Jag bara kände att jag var tvungen att göra min plikt och springa och hälsa. Det gällde ju att komma före syrran. 

Äntligen kom maten! Husse ställde ner skålarna och jag satte mig fint till rätta vid min matpall och väntade på de magiska orden. 

Xazza var sen till maten - som vanligt - och husse gick och hämtade henne. Hon gick till sin skål samtidigt som två av mina brorsor började diskutera teven i vardagsrummet. Snacka om störningsmoment! 

Jobbig väntan
Jag vet inte riktigt vad som hände, men husse vände och gick in i vardagsrummet för att prata med dem och matte som också var där. Xazza började äta och där satt jag. Till slut blev det så jobbigt så jag lade mig ner och väntade. När det gått säkert en kvart, kom Daniel ut i köket (förmodligen för att inventera mattes kylskåp) och så började han skratta och prata med mig där jag låg och såg olycklig ut. Husse kom utfarande och undrade vad det var. Han fattade inte hur fruktansvärt synd det var om mig som bara fick ligga där och vänta och vänta och ...

Maten tordes jag ju inte röra eftersom ingen sagt att jag fick det. Daniel skyndade sig att säga "var så god" och jag fullkomligt kastade mig över matskålen. Här gällde att sno sig på. Tänk om Xazza var mer hungrig och åt upp min portion också, man vet aldrig i det här huset. Det gäller att bevaka sina intressen.

Nåja, husse och matte var mycket imponerade över att jag varit så duktig, men frågan är vem som missuppfattat situationen - jag eller de. Kan det verkligen ha varit så illa att husse sa "var så god" men att jag inte hörde det i röran? Efter en sådan läxa gäller det verkligen att vara på hugget så man inte missar maten igen. Passa er, det säger jag bara, annars kanske ni råkar lika illa ut som jag gjorde. 

Hämnden är ljuv
Jag har naturligtvis utkrävt min hämnd. En kväll när Xazza inte ville ha sin mat just precis när det var matdags utan gick ifrån "matbordet", skyndade jag mig att äta upp min mat. Jag tittade upp och konstaterade att husse lämnat köket ett ögonblick. Snabb som blixten förflyttade jag mig till Xazzas skål och åt upp alltihop! Den kvällen blev hon utan middag! Men, det är en annan historia ...

Upp