Allis är en väldigt social dam som älskar sällskap. Hon älskar att komma "hem" till Oxdjupet och kryper in genom grinden (är ju långt ner i rang) med hela bakdelen viftande och fortsätter vifta när alla hundarna kastar sig över henne för att kolla vem som kommer. Sedan ligger hon bland alla hundarna på gräsmattan och man riktigt ser hur hon njuter och hur lycklig hon är. Det lyser om henne. Just detta att Allis är så väldigt social, har gjort att jag funderat på vilket som är bäst för henne - ensam eller med kompis.

Under sommaren har jag även haft förmånen att vara med i "adoptionsprocessen" av Angelique och Aphrodite. Det var en väldigt speciell upplevelse att hämta dem på Arlanda, så de damerna betyder lite extra även för mig. Återigen blev jag lite sugen på att skaffa en hund till.

Det ena gav det andra och för att göra historien kort, kan vi bara konstatera att Aphrodite (eller Lexi som hon numera heter) bor i Virsbo tillsammans med Allis sedan en tid tillbaka, och inte med syrran Angelique på kenneln.

Jag tänkte kalla Aphrodite för "Dite", eftersom vi redan hade en hund på A, men det fick jag inget gehör för hos resten av familjen. Det skulle vara ett helt annat namn, så hon fick heta Lexi.

Jämmer och elände
Hela första veckan var Allis väldigt avvisande och tyckte livet - och monstret - var jobbigt, men sakta men säkert ändrades situationen och hon accepterade Lexi bättre och bättre. Man såg små tecken varje dag. Idag är de såta vänner, lekkamrater och Allis är tillfreds med livet. Skillnaden nu mot när Xazza levde, är att hon är "storasyster" och den som ska fostra, vilket hon klarar bra.

Lexi är en kopia av Allis när hon var liten, så till vida att hon är en lika stor "pain in the ass" för Allis, som Allis själv var mot Xazza när hon var liten. För Allis del är detta bästa tänkbara. Hon behöver någon som inte bara tar emot utan också bjuder ett rejält motstånd och det gör Lexi, trots att det skiljer i både ålder, höjd och vikt.

Det är full fart här hemma och visst är det jobbigt med en valp igen med allt vad det innebär (jag har ju blivit minst sagt bekväm under tiden med två vuxna hundar), men med facit i handen så är jag rätt förvissad om att jag gjort rätt – om inte annat så för Allis skull. Hon behöver något annat än sin allergi att koncentrera sig på, vill ha sällskap och hon har ändrat sig och blivit mer "vuxen", medan även en del av barnasinnet har kommit tillbaka.

Livet leker för våra två damer. Det är så himla kul att ha någon att mörda när andan faller på och det roar de sig med ofta, rätt ljudligt dessutom. När jag ser dem båda sittande bredvid varandra framför sina matskålar, i väntan på att få börja äta, eller när jag ser två svart/vit/bruna huvuden sticka upp ovanför altanstaketet när jag kommer hem, kan jag bara konstatera att det är så här det ska vara. Ordningen är återställd.
 
/Elisabeth

 Adrienne,
Du säger att du är stolt att ha mig som kennelns enda fodervärd,
och jag är minst lika stolt som fått förtroende att ta hand om en av dina holländska tjejer.